Kan bara konstatera att när man tar av sej skorna så gäller det att se var man sätter fötterna...att inte gå för fort...men VILKEN KÄNSLA!!! Man känner vägen....man hinner tänka...och även om fötterna både blir kalla och smutsiga så har man fått UPPLEVA VÄGEN....Precis så här känner jag när jag tänker tillbaka på året som gått...Så mycke som hänt i mitt liv, men tack vare att jag saktade in," tog av mej skorna" eller vågade känna efter, så har jag åxå hunnit tänka efter i vilken riktning jag ska gå. Många runt omkring kanske tycker att jag sprungit fort....och det gör man kanske mellan varven när marken är hård och vass och man hittar inget ställe där man kan lugna ner sej och gå i lugn och ro....Vägen är inte slut ännu...jag vet inte var jag kommer att hamna men en sak är säker....jag tänker fortsätta gå barfota för jag vill "känna att jag lever"......